
Idag såg jag en ensam svan som flög över mitt huvud. Den kvackade och höll ton. Underbart läte för en vinterfrusen själ. Årets första svan. Coolt!
Känns dock lite väl tidigt. Isen har inte farit än å svanar tycker om öppet vatten. Kanske därför han va ensam, en hoppfull själ som varit lite för ivrig att fira våren med sin ankomst. Hans polare med mer erfarenhet avvaktar nog än ett tag. Men vågar man inte vinner man inte.
Längtar till stugan så det gör ont. Längtar efter att få kratta, klippa gräset å pausa med en kall öl, bara lite sen fortsätta att klippa. Njuta av semester, njuta av alla fåglar, njuta av spindlar å andra konstiga djur. Se grannens katt fånga möss, se vattensorken som bygger bo, se alla bävrar som egentligen borde skjutas... Eller inte, bara lite. Typ ett litet skott, knappt så det märks. Stå på tomten å fiska bäcköring, njuta av mina planteringar, sätta upp fågelholkar. Alla besök som kommer traditionsenligt, liksom dom gör varje sommar. Njuta av kvällssolen, spana på kungsörnsboet som byggs på samma ställe varje år, se när ungarna matas. Rensa fisk, slänga renset i älven. Få napp, tappa fisken å sen skryta över hur stor den var. Gå ut å kissa i bara mässingen under bar himmel. Den ultimata friheten på många plan...
Ibland funderar jag hur mitt liv såg ut innan stugan, det måste ha varit konstigt. Sådär konstiga som saker kan vara när de är riktigt konstiga. Obegripbart! Ja, det är ett bra ord. Mitt liv var Obegripbart innan stugan.
Än är det någon månad kvar innan jag kan åka dit, men jag är ju som vanligt lite ivrig. Ungefär som svanen...